Vattenreningskemikalier är olika och kan brett kategoriseras baserat på deras funktionella egenskaper. För det första finns det flockningsmedel och koagulanter. Dessa kemikalier gör att små suspenderade partiklar och kolloidala ämnen i vatten aggregerar och bildar större flockar, vilket påskyndar sedimentering eller flotation och uppnår fast-vätskeseparation. Vanliga flockningsmedel inkluderar polyaluminiumklorid, aluminiumsulfat och polyferrisulfat, som används i stor utsträckning vid vattenbehandling och effektivt avlägsnar suspenderade fasta ämnen, organiskt material och vissa tungmetalljoner. Till exempel, vid behandling av hushållsavlopp, tillsätts vanligtvis polyaluminiumklorid i en dos på 10-50 mg/L, vilket avsevärt kan minska grumligheten i avloppsvattnet och avsevärt förbättra kvaliteten på avloppsvattnet. För det andra finns det desinfektionsmedel som används för att döda bakterier, virus och andra mikroorganismer i vatten, vilket säkerställer vattensäkerhet. Vanliga desinfektionsmedel inkluderar klor, klordioxid, ozon och natriumhypoklorit.
Klor är ett traditionellt desinfektionsmedel med ett relativt lågt pris, men det producerar vissa desinfektionsbiprodukter under användning, vilket utgör vissa potentiella risker för människors hälsa. Klordioxid har starka oxiderande egenskaper, utmärkt desinfektionseffekt och producerar inte cancerframkallande halogenerade kolväten, vilket har lett till att det har blivit allt mer utbrett under senare år. Ozondesinfektion erbjuder fördelar som hög effektivitet, hastighet och inga rester, men dess utrustningsinvesteringar och driftskostnader är högre. Nästa är kalkinhibitorer och korrosionsinhibitorer. Vid industriell cirkulerande vattenbehandling bildar kalcium- och magnesiumjoner i vattnet lätt avlagringar, som fäster på utrustningens ytor, vilket påverkar värmeöverföringseffektiviteten och livslängden, och även korroderar metallutrustning. Beläggningshämmare förhindrar beläggningsbildning, medan korrosionsinhibitorer bromsar korrosionshastigheten hos metallutrustning. Vanliga beläggningshämmare inkluderar organofosfater och polykarboxylsyror, medan korrosionsinhibitorer inkluderar kromater och zinksalter (även om kromater gradvis används mindre på grund av deras höga toxicitet).
Dessutom finns det pH-justerare för att reglera vattnets surhet eller alkalinitet till ett lämpligt behandlingsområde; och reduktionsmedel för att avlägsna oxiderande ämnen från vattnet. När du väljer kemikalier för vattenrening är det nödvändigt att överväga faktorer som vattenkvalitetsegenskaper, reningsprocesskrav, kostnader och miljöskyddskrav. Till exempel, för vatten med hög hårdhet, bör högeffektiva kalkinhibitorer väljas; för dricksvatten med strikta krav på mikrobiologiska indikatorer bör säkra och pålitliga desinfektionsmedel väljas. Samtidigt, med allt strängare miljöskyddskrav, kommer gröna, miljövänliga och effektiva vattenreningskemikalier att bli den framtida utvecklingstrenden.
